Nu läser jag Bitterfittan av Maria Sveland.
"Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa.
Med sig på resan har hon Erica Jongs 70-talsklassiker Rädd att flyga, och hon läser och undrar hur det kunde gå så långt att hon längtar mer efter en hel natts sömn än ett knapplöst knull.
Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.
Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led - från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?"
Jag älskar den. Har läst en minst en gång förut. Och fler lär det bli.
Men det jag funderar över är varför det är så stor skillnad på att vara mamma och att vara pappa. Redan på planet blir "Sara" utdömd för att hon lämnat sin son en vecka. En vecka! Män får minsann lämna sina fruar för all evinnerlig tid och det "är sånt som händer". Men kvinnor, naha. De får aldrig ge upp, aldrig tappa orken, aldrig vara svaga. Varför?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar