Människor

Jag brukar se mig själv som en riktig människomänniska. Eller det är nog snarare brukade se mig själv som en riktig människomänniska. Jag har tidigare jobbat inom barn/fritid, äldreomsorg, matbutik och kundservice. Jag var klockren på att vara snäll och trevlig. Göra folk nöjda. Men jag nådde någon slags gräns. Som kassörska får man ta ofantligt mycket skit. Jag tror folk handlar när de är på dåligt humör. Och passar på att gnälla. I oändlighet. Jag vet inte exakt när jag började ta det personligt. Men det gick inte att skaka av sig. Jag ansträngde mig så till den milda grad för att vara trevlig att jag inte orkade säga ett vänligt ord när arbetsdagen var slut.

Så jag mådde skitdåligt där i matbutiken. Och bytte till kundservice för en av Sveriges största hotellkedjor. Folk som bor på hotell är ju ofta högt uppsatta, sofistikerade och trevliga. På sina arbeten. Men jag tror de led av samma sjukdom, de hade ett visst mått av trevlighet. Så de ringde kundservicen och bokade hotell och gnällde när de var på dåligt humör och satt i bilen med pisskass mottagning. Eller skickade sin sekreterare som hade något slags behov av att inte vara lägst ner i näringskedjan. Det var om möjligt ännu värre.

Det var då jag bestämde mig för att inte arbeta med människor. De få som faktiskt är trevliga lyckas inte väga upp för de som inte är det. Så jag skulle arbeta inom data. Och under utbildningen har det funkat hur bra som helst. Men så nu i projektet skulle vi ju arbeta i grupp och jag hamnade med ett praktarsle. Han var inte medvetet otrevlig. Bara sjukligt egoistisk. Jag är oerhört konflikträdd så jag har tagit hans skit. Men så imorse när saker och ting ställdes på sin spets rann det över. Trots att vi endast talade vi skrift tror jag att min bitterfittighet gick fram. Det kändes skönt. Fast två sekunder senare körde han över mig igen. Så jag gav upp. Tänkte att det bara var en halvtimme kvar. Och tycker synd om hans framtida arbetskamrater.

Varför har vissa människor ingen känsla för finkänslighet, andra människors känslor eller ett samvete?

Body Combat 43

I tisdags var jag på release för Body Combat 43. Jag gillar releaser! Alla är helt nya och bortkomna. Och det nya passet var en riktig rumpmördare!!! Jag sitter här, tre dagar senare, och har fortfarande spänningar i skinkorna. Och triceps. Och revbenen. Det är vad jag kallar kärlek. :)

Slänger in en liten sizzler för att ni ska bli sugna på att prova själva. Go on! Våga!

Dvala

Igår hade vi redovisning på vårt projekt som vi arbetat med i skolan de senaste 10 veckorna. Vi hade spelat in en film där vi demonstrerade den sajt vi byggt så det vart ganska chill. Någonstans under redovisningen sa läraren att vi kunde sakta börja vakna ur vår dvala nu, slappna av lite. Och när jag ser tillbaka på saken stämmer det ganska bra. Hela våren är som en tjock dimma. Små glimtar här och där men mest bara alldeles borta.

Så godmorgon, antar jag. :)

Vad skeeer?

När jag inte äter som folk känner jag mig porös och fläskig. Jag är alltid tjockare innan ett träningspass än efter. Det är såklart enbart psykologiskt. Men nu äter jag alltså lite vadsomhelst som kommer i min väg. Fastän att jag tränar bra och så. Ja, man ska ju leva oxå.

För ett par veckor sedan fick jag ju en komplimang av en klasskamrat som tyckte jag såg vältränad ut. Idag hände det igen! Har varit på Living and Room party hos en av mina grannar nu ikväll. Det blir lätt lite tjitt tjattande då. Vi har gått på samma gym, grannen och jag. Så hon frågade "Tränar du fortfarande och så, eller?". Jorå. 3-4 dagar i veckan blir det allt. "Jag ser det! Det var det första jag tänkte på när du kom! Det syns verkligen!"

Det är något som inte stämmer! Vad ser alla som inte jag ser?  

Come back

Åh, vad ni har saknat det här!

Tid, vad är det???

Jahapp, det hade man ju kunnat tro att jag skulle få mer tid för att jag sagt upp mig. Men nähä. Inte det, då nej... Men jag lever. Lever och frodas.

I fredags tog jag ledigt hela dagen och sambon tog med mig på en roadtrip. Förr i tiden var det vår favvohobby. Planlöst åka bil i timme efter timme. Det har blivit mindre sen han började arbeta som lastbilschaufför och tillbringar 10 timmar om dagen på vägen. Oplanlöst. Men i fredags återupptod vi alltså vår hobby. Och hamnade i Norge. Det var superfestligt. Eller kjempegrejt som de nog hade sagt. Vi köpte en souvenir (älg med norgehalsduk) och åkte hem igen. Höll på å dö i tullen när jag trodde vi skulle bli stoppade (har sett för mycket på gränsbevakarna USA där man måste ha apbra svar på allt!) Sedan shoppade vi. Det är fasiken motion om nått.

Idag har vi varit och dagstränat. Det var oxå superfestligt. Minns inte när jag tränade i fullt dags ljus senast. Och vad lite folk det var. HÄRLIIIGT! Jag gillar det här med att vara arbetsbefriad. TSSS.

Fri som en fågel

I helgen jobbade jag mitt sista pass. Jag stod ut med regn, slask och skitgöra. För jag tänkte att det var ju faktiskt sista gången. Trappen till fjärde våningen kändes inte riktigt lika lång. Regnet piskade inte riktigt lika hårt. Strumporna blev inte riktigt lika blöta. Krampen i vaderna inte riktigt lika förlamande. Och tiden inte riktigt lika pressad.

Blev tillfrågad om jag kunde jobba nästa helg "Om det blev problem". Jag är inte bra på att ljuga, IRL. Så jag sa att "Det skulle vara söndag, isf...". Fråga mig inte varför. För helt ärligt så vet jag inte. Men ringer de kommer jag slingra mig. Alla gånger. För har man sagt upp sig, så har man. Lite så.