Happy anniversery

Grattis på ett årsdagen, bloggen!

För ett år sedan startade jag den här bloggen, en anonym tjockisblogg. Då var jag verkligen peppad och allt skulle bli så himla bra. Och den har hjälpt mig tappa dryga 15 kg. Bloggen, GI och ViktVäktarna. Tack för den.

Men nu tappas ingen mer vikt, och det har sina skäl. Jag har heller ingenting att skriva om. Träningen är fortfarande en gigantisk del av mitt liv men den inbjuder inte till så mycket reflektion. Lite träningsvärk i triceps och "vingar" då och då, liksom. Så jag tror att jag officiellt tar en paus. Bloggen får ligga kvar och kanske drar det för mycket i skrivtarmen ibland för att låta den vila. Jag kommer självklart följa er, mina vänner. Ni förgyller mina dagar :) Vill ni lägga till mig på facebook eller twitter kan ni maila mig på punktbtilla@gmail.com så fixar vi det. :P

Så tack och hej, på återseende :)

Människor

Jag brukar se mig själv som en riktig människomänniska. Eller det är nog snarare brukade se mig själv som en riktig människomänniska. Jag har tidigare jobbat inom barn/fritid, äldreomsorg, matbutik och kundservice. Jag var klockren på att vara snäll och trevlig. Göra folk nöjda. Men jag nådde någon slags gräns. Som kassörska får man ta ofantligt mycket skit. Jag tror folk handlar när de är på dåligt humör. Och passar på att gnälla. I oändlighet. Jag vet inte exakt när jag började ta det personligt. Men det gick inte att skaka av sig. Jag ansträngde mig så till den milda grad för att vara trevlig att jag inte orkade säga ett vänligt ord när arbetsdagen var slut.

Så jag mådde skitdåligt där i matbutiken. Och bytte till kundservice för en av Sveriges största hotellkedjor. Folk som bor på hotell är ju ofta högt uppsatta, sofistikerade och trevliga. På sina arbeten. Men jag tror de led av samma sjukdom, de hade ett visst mått av trevlighet. Så de ringde kundservicen och bokade hotell och gnällde när de var på dåligt humör och satt i bilen med pisskass mottagning. Eller skickade sin sekreterare som hade något slags behov av att inte vara lägst ner i näringskedjan. Det var om möjligt ännu värre.

Det var då jag bestämde mig för att inte arbeta med människor. De få som faktiskt är trevliga lyckas inte väga upp för de som inte är det. Så jag skulle arbeta inom data. Och under utbildningen har det funkat hur bra som helst. Men så nu i projektet skulle vi ju arbeta i grupp och jag hamnade med ett praktarsle. Han var inte medvetet otrevlig. Bara sjukligt egoistisk. Jag är oerhört konflikträdd så jag har tagit hans skit. Men så imorse när saker och ting ställdes på sin spets rann det över. Trots att vi endast talade vi skrift tror jag att min bitterfittighet gick fram. Det kändes skönt. Fast två sekunder senare körde han över mig igen. Så jag gav upp. Tänkte att det bara var en halvtimme kvar. Och tycker synd om hans framtida arbetskamrater.

Varför har vissa människor ingen känsla för finkänslighet, andra människors känslor eller ett samvete?

Body Combat 43

I tisdags var jag på release för Body Combat 43. Jag gillar releaser! Alla är helt nya och bortkomna. Och det nya passet var en riktig rumpmördare!!! Jag sitter här, tre dagar senare, och har fortfarande spänningar i skinkorna. Och triceps. Och revbenen. Det är vad jag kallar kärlek. :)

Slänger in en liten sizzler för att ni ska bli sugna på att prova själva. Go on! Våga!

Dvala

Igår hade vi redovisning på vårt projekt som vi arbetat med i skolan de senaste 10 veckorna. Vi hade spelat in en film där vi demonstrerade den sajt vi byggt så det vart ganska chill. Någonstans under redovisningen sa läraren att vi kunde sakta börja vakna ur vår dvala nu, slappna av lite. Och när jag ser tillbaka på saken stämmer det ganska bra. Hela våren är som en tjock dimma. Små glimtar här och där men mest bara alldeles borta.

Så godmorgon, antar jag. :)

Vad skeeer?

När jag inte äter som folk känner jag mig porös och fläskig. Jag är alltid tjockare innan ett träningspass än efter. Det är såklart enbart psykologiskt. Men nu äter jag alltså lite vadsomhelst som kommer i min väg. Fastän att jag tränar bra och så. Ja, man ska ju leva oxå.

För ett par veckor sedan fick jag ju en komplimang av en klasskamrat som tyckte jag såg vältränad ut. Idag hände det igen! Har varit på Living and Room party hos en av mina grannar nu ikväll. Det blir lätt lite tjitt tjattande då. Vi har gått på samma gym, grannen och jag. Så hon frågade "Tränar du fortfarande och så, eller?". Jorå. 3-4 dagar i veckan blir det allt. "Jag ser det! Det var det första jag tänkte på när du kom! Det syns verkligen!"

Det är något som inte stämmer! Vad ser alla som inte jag ser?  

Come back

Åh, vad ni har saknat det här!

Tid, vad är det???

Jahapp, det hade man ju kunnat tro att jag skulle få mer tid för att jag sagt upp mig. Men nähä. Inte det, då nej... Men jag lever. Lever och frodas.

I fredags tog jag ledigt hela dagen och sambon tog med mig på en roadtrip. Förr i tiden var det vår favvohobby. Planlöst åka bil i timme efter timme. Det har blivit mindre sen han började arbeta som lastbilschaufför och tillbringar 10 timmar om dagen på vägen. Oplanlöst. Men i fredags återupptod vi alltså vår hobby. Och hamnade i Norge. Det var superfestligt. Eller kjempegrejt som de nog hade sagt. Vi köpte en souvenir (älg med norgehalsduk) och åkte hem igen. Höll på å dö i tullen när jag trodde vi skulle bli stoppade (har sett för mycket på gränsbevakarna USA där man måste ha apbra svar på allt!) Sedan shoppade vi. Det är fasiken motion om nått.

Idag har vi varit och dagstränat. Det var oxå superfestligt. Minns inte när jag tränade i fullt dags ljus senast. Och vad lite folk det var. HÄRLIIIGT! Jag gillar det här med att vara arbetsbefriad. TSSS.

Fri som en fågel

I helgen jobbade jag mitt sista pass. Jag stod ut med regn, slask och skitgöra. För jag tänkte att det var ju faktiskt sista gången. Trappen till fjärde våningen kändes inte riktigt lika lång. Regnet piskade inte riktigt lika hårt. Strumporna blev inte riktigt lika blöta. Krampen i vaderna inte riktigt lika förlamande. Och tiden inte riktigt lika pressad.

Blev tillfrågad om jag kunde jobba nästa helg "Om det blev problem". Jag är inte bra på att ljuga, IRL. Så jag sa att "Det skulle vara söndag, isf...". Fråga mig inte varför. För helt ärligt så vet jag inte. Men ringer de kommer jag slingra mig. Alla gånger. För har man sagt upp sig, så har man. Lite så.

Äckel-päckel-päron-pung

Det har blivit en del godis, läsk och fucking kakor det senaste. Jag brukar tänka på min stackars kropp och allt jag utsätter den för. Men jag har hållt min vikt under pausandet. Och egentligen är jag inte så himla mastodont tjock längre. Säger vågen. Spegeln är inte riktigt där, just yet.

Men idag har jag ångest. Nu när jag sitter här utan absolut ingenting att göra tänker jag för mycket. Tycker att jag själv är äcklig. Okontrollerbar. Och då ska det påpekas att idag har jag ätit sunt! (Förutom pitan jag precis klämde i mig... men 500kcal... det hade jag fan "råd" med!).

Hade med mig sallad till lunch. Äter jag bara sallad, frågade en i min grupp. Givetvis inte, svarade jag. Men det är jävligt gött. Sen pratade vi vidare. Och helt från ingenstans sa hon "Du tränar en del oxå va?" Och det gör jag ju. En del och gärna lite oftare än så. Gladeligen. "Det syns." Hon lät nästan avis. Som om jag var någon slags förebild? Det stämmer inte riktigt. Jag är ju bara en fejkad pungråtta!

Japp. Så känner jag mig idag. Äcklig. Flötig. Aningens opassande. Fejkad. Nere.

Utmaningen...

...sket sig ganska rejält. Jag grät lite först, en tår eller två. Men jag är över det nu. Man skulle alltså hinna med 10 pass på tre veckor. Det knasade till sig första veckan eftersom inte s-core räknades så jag hann bara med två pass. Men 4 pass de resterande två veckorna var ju ingen omöjlighet. Bara en utamning. Vilket sammanträffande!

Jag hade alltså en plan. Den föll ganska hårt i fredags när jag inte fick räkna aerobicsen eftersom jag hade räknat MRL:en (de var båda fristående pass...). MEN INFORMERA OM DET DÅ FÖR HELVETE!!! Den föll även igår när jag framåt kvällningen hade sådan fruktansvärd värk i hela kroppen efter allt jobbande och pulsande i knädjup snö. Så jag orkade inte träna. På några villkor.

Nu har jag sovit och vilat mig dock. Så idag blir det gym. Och jag bojkottar utmaningen. Punkt.

Skithelg

Jag har haft en jävla skit helg. Jag är trött, grinig och helt jävla utpumpad. Hoppas ni har det bättre än jag.

Nära döden... And I LOVE it!

Idag fick jag min nära döden upplevelse i konditions väg. Och jag är överlycklig! Var på Body Combat och jag vettetusan vart jag hållt hus men jag har helt och hållet missat den här realesen. Som i sig inte var så himla fantastisk förutom att just konditionen sattes rejält på prov. Efter andra låten (uppvärmning) var jag övertygad om att jag skulle dööö!!! Men sen kom den älskade andra andningen med ny energi och kraft. Det var underbart.

Efter passet hittade vi snittar och pommac i receptionen. Klart vi skulle ha det, liksom. Gratis är ju gott. Det visade sig dock sedan att det inte var till för "allmänheten", bara de som varit på premiären av Indoor Walking. Men det ger jag faktiskt fullständigt fan i. Ha-ha-ha. Ställ det inte i receptionen då, utan förslagsvis i salen.

Jag är förresten grymt sugen på att skriva ett vett och etikett inlägg alá Suzan. För någon måtta får det allt vara.

Dagens citat

Ines Uusman - Internet är en fluga som kanske blåser förbi. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet.

Eller så utvecklar man ett snabbare internet. Och surfar mer än någonsin. Har det som inkomstkälla, rentav.

Guitar Hero

Jag skickade älsklingen för att köpa semlor igår. På Maxi. Han är inge bra på å handla. Han hittar alltid massa "fynd". Men igår hittade han faktiskt Guitar Hero (World Tour)till vårt PS3 för endast 299:- riksdaler. Hur hittat är inte det?! Så den här gången blev jag till och med glad. Nu ska här rockas! Fetbrännas kalorier! Wiii!

Alla hjärtans dag

Igår blev jag väckt med frukost på sängen. Älsklingen hade bakat hjärtformade scones. Tänk att små, små saker kan förgylla en dag.

På kvällen tränade jag Body Balance. Då gick instruktörerna före passet och delade ut små klister hjärtan som de satte på ens kläder, för att man skulle känna sig välkommen, viktig, betydelsefull. Jag som brukar ha lite svårt för närhet/intimitet med folk jag inte känner till 100 tyckte det var supermysigt och man kände sig verkligen sedd. Och vilket pass sen :) (Även om jag blev sparkad i huvudet under avslappning. Man hade ju kunnat tycka att personen i fråga även borde märkt detta och kanske dragit undan fötterna men närå. Man kan inte få allt...)