Man förväntar sig att en viktminskning ska gå lätt, smärtfritt och framförallt snabbt. Att man ska kunna fortsätta äta som man gör och istället för att växa ska man krympa. Man tänker att "Varför kan andra äta vad de vill men inte jag?". Eller varför ska det ta så förbaskat lång tid?! Varför går jag inte ner 5 kg i veckan som jag hade tänkt?! Känner ni igen er? I know I do.
Sedan fick jag höra en grej: Man bör kanske på något sätt jämföra sin viktminskning med hur lång tid det faktiskt tagit att samla på sig alla de där extra kilona. I mitt fall är det ca 1,5 år. Under den här tiden har jag helt tappat kontrollen och så sakterliga börjat gå upp.
Så vadå? Om man är 25 bast och har dragits med övervikt i hela sitt liv - kommer det ta 25 år att nå målvikt då? Nej! Men låt det ta den tid det tar! Det är min poäng. Det finns ingen anledning att skynda. Huvudsaken är inte när man kommer i mål utan att man faktiskt kommer i mål! Låter man dessutom det ta den tid det tar hinner hjärnan med. Hinner förstå vad det är som händer. Annars kommer du förevigt vara en "tjockis" inombords och du går till överdrift.
Nu låter vi det här ta tid. För nu ska vi i mål, eller hur?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Amen på det! :)
Håller helt med dig! Det största fel man egentligen gör är att man har för bråttom och för lite tålamod. Och som du skriver ju längre tid det tar ju större chans är det att hjärnan hinner med. Både genom att man uppfattar sin kropp bättre och att man har skapat sig ett mer hälsosamt beteende. När jag vägde 60 kilo för cirka 4 års sen så insåg jag inte hur smal jag var och jag är betydligt nöjdare med min kropp nu än då. Det visar på att hjärnan faktiskt hängt med en del.
Du är klok som en bok fröken!
/Pernilla
Skicka en kommentar