Människor

Jag brukar se mig själv som en riktig människomänniska. Eller det är nog snarare brukade se mig själv som en riktig människomänniska. Jag har tidigare jobbat inom barn/fritid, äldreomsorg, matbutik och kundservice. Jag var klockren på att vara snäll och trevlig. Göra folk nöjda. Men jag nådde någon slags gräns. Som kassörska får man ta ofantligt mycket skit. Jag tror folk handlar när de är på dåligt humör. Och passar på att gnälla. I oändlighet. Jag vet inte exakt när jag började ta det personligt. Men det gick inte att skaka av sig. Jag ansträngde mig så till den milda grad för att vara trevlig att jag inte orkade säga ett vänligt ord när arbetsdagen var slut.

Så jag mådde skitdåligt där i matbutiken. Och bytte till kundservice för en av Sveriges största hotellkedjor. Folk som bor på hotell är ju ofta högt uppsatta, sofistikerade och trevliga. På sina arbeten. Men jag tror de led av samma sjukdom, de hade ett visst mått av trevlighet. Så de ringde kundservicen och bokade hotell och gnällde när de var på dåligt humör och satt i bilen med pisskass mottagning. Eller skickade sin sekreterare som hade något slags behov av att inte vara lägst ner i näringskedjan. Det var om möjligt ännu värre.

Det var då jag bestämde mig för att inte arbeta med människor. De få som faktiskt är trevliga lyckas inte väga upp för de som inte är det. Så jag skulle arbeta inom data. Och under utbildningen har det funkat hur bra som helst. Men så nu i projektet skulle vi ju arbeta i grupp och jag hamnade med ett praktarsle. Han var inte medvetet otrevlig. Bara sjukligt egoistisk. Jag är oerhört konflikträdd så jag har tagit hans skit. Men så imorse när saker och ting ställdes på sin spets rann det över. Trots att vi endast talade vi skrift tror jag att min bitterfittighet gick fram. Det kändes skönt. Fast två sekunder senare körde han över mig igen. Så jag gav upp. Tänkte att det bara var en halvtimme kvar. Och tycker synd om hans framtida arbetskamrater.

Varför har vissa människor ingen känsla för finkänslighet, andra människors känslor eller ett samvete?